Vår paroll är “Ned med lönesystemet” och inte konservativa slagord om “bra löner och bra arbetsvillkor.” Kommunismen är inte rörelsen för att förbättra det nuvarande kapitalistiska samhället. Det handlar inte om att lägga beslag på den färdiga borgerliga statsapparaten och använda den för sina egna mål; utan den måste krossas genom en tillfällig klassmakt som våldsamt störtar den borgerliga ordningen, innan den självdör. Lönearbetet ska inte fördelas på samhällets alla individer, det ska avskaffas. Ned med lönearbetet, säljandet och köpandet. I det kapitalistiska utbytets ställe: “Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov.”
Varför firas första maj idag? Jo, för det har blivit en permanent protest, en protest utan syfte, utan målsättning – antingen en parlamentarisk cirkus eller ett festtillfälle. Där organisationer mäter hur lyckat det var i antal deltagare (som aldrig överskrider 10.000 dvs. 1% av Stockholms befolkning), i hur högt slagorden skanderades eller hur roligt det var. Vi är inte motståndare till fest (vi gillar party), men bara en idiot tror att fest och parlamentcirkus är politiska handlingar; de är snarare säkerhetsventiler som tillåter studenter och ett handplock arbetare att skrika ut sin frustration en dag om året, för att återgå till vardagen resten av året. Idag är det en dag då det ska lajvas med broscher, banderoller, och t-shirts. Vi festar hellre på valborg än idag.
Partier och revolutioner kan bara drivas och ledas, inte skapas. Varken genom ytterligare bokbord på gymnasieskolor, Trotskistiska pyramidspel, tusen studiecirklar eller att man samlar ett gäng runt ett par partiteser. Det är inte genom den mekaniska upprepningen av heliga skrifter från giganter, affischeringsrundor eller fräsiga inlägg som kommunismen hålls vid liv. Kastandet av magiska besvärjelser gör inte arbetaren fri. Det är samma gamla visa med varje “nyskapat” parti och förbund: de förväxlar kommunismen med samma Trotskism, Stalinism, Anarkism och Maoism etc.
Vi är inte intresserade av att klassificera eller kritisera de åsikter som företrädes av grupper som inte har någon särskilt påverkan på revolutionens drivkrafter; Ni alla stinker Vänsterpartiet. Kommunismen är annorlunda. Vad vi kan göra i dag med de krafter vi har till vårt förfogande, är att stödja utvecklingen och sträva efter att bevara en miljö som är radikalt annorlunda än den befintliga.
Partier och revolutioner är processer: fenomen som uppstår ur mogna förhållanden och driver människor att organisera sig för väldefinierade mål, dvs. proletärt klassvälde och proletariatets avskaffande av sig självt, kapitalet och Staten. Kommunister kan driva revolutioner och partier, men måste förstå att klasskampen är knuten till historiska processer; kommunismen är inte en slump, den drivs dock inte heller framåt av att 300 kids högläser Trotskij och Stalin eller skriker “inga rasister på våra gator”. 1917 orsakades av objektiva historiska krafter genom världskrig och klasskamp; inte av att Lenin var en go gubbe. Revolutionen besegrades 1923–1926, inte av yttre fiender utan av kapitalismens återflöde i statsmakten, motrevolutionen brukar kallas stalinistisk, men handlar om bestämda saker och inte personligheter: borgerlig stat, statskapitalism, nationalism, parlamentarism, frontism & demokratisk centralism. Vidare, är revolutionen en internationell angelägenhet.
Dagens fackföreningar har utan tvekan blivit integrerade delar av den borgerliga staten och är en central del av hela det kapitalistiska systemets förtryck. Däremot kan fackföreningar inte undvika att försvara arbetare ibland, även om deras enda syfte är att kontrollera arbetarklassen.
Bör vi överge att kämpa inom dem? Nej, för det finns inga andra sorters fackföreningar idag och det gäller både icke-traditionella fackförbund samt sossefack.
Vi måste vara där arbetarna är; följaktligen är vi fullständiga motståndare till fack som är bildade på ideologiska grundval, vare sig kommunistiska, anarkistiska eller kristna etc. Alla arbetstagarorganisationer måste vara öppna för hela proletariatet och inte utgöra ett uttryck för politiska strömningar.
Kapitalismen och dess Vänsterlakejer kan inte leva utan imperialistiskt krig.
Så länge varor produceras för att säljas & inte för att möta människors behov, kommer alltid kapitalet tvingas expandera produktionen bortom vad marknaden kan bära. Både privata och offentliga företag måste jaga vinster för att inte bli utkonkurrerade och gå i konkurs, vilket driver upp produktiviteten och pressar ner kostnader (t.ex. löner). Lönesänkningar innebär att arbetare får en mindre andel av det värde de skapar, vilket gör att de inte längre har råd att köpa de varor de själva producerar. Resultatet är överproduktion: varor produceras för vinst, inte behov, och kan inte säljas eftersom arbetarna inte har råd att köpa dem.
Kapitalet måste då antingen förstöra varorna eller pressa ner lönerna igen, vilket leder till att samma kris ständigt uppstår. Kapitalismens logik leder till att den genomsnittliga vinsten tenderar att falla när investeringarna i maskiner ökar. När maskiner och teknik ersätter den levande arbetskraften (som är källan till vinsten) så minskar lönsamheten. För att motverka detta söker kapitalet “fredligt” och med våld ständigt nya marknader, råvaror och billigare arbetskraft, vilket driver Stater till konflikt. Detta är inte ett politiskt val utan ett ekonomiskt tvång. Politiska åtgärder som inte krossar utbytet kan bara fördröja det oundvikliga. Staten angriper arbetsrätten, anpassar migrations- & välfärdspolitik till kapitalets behov och öser skattemedel över militär upprustning. Budgetunderskott, och nationalism används som konstgjord andning, men krisen försvinner inte, den skjuts bara upp. Tillslut täpps dessa utvägar till och det återstår endast krig; å ena sidan för att förstöra överskottskapital och produktionsmedel så att de kan tjäna på att bygga upp allt som de precis sprängde (USA tjänade multum på Tyskland efter 1945), å andra sidan för att omfördela marknader & resurser mellan imperialistmakter. Så länge varor köps och säljs spelar det ingen roll hur “vänster” den som styr är, Statens roll förblir att upprätthålla kapitalets törst för blod. Detta gäller både för de utvecklade och “underutvecklade” länderna.
Fråga proletärerna i Ukraina, Myanmar, Sudan, Kongo, Burkina Faso, Palestina, Libanon, Jemen etc, om kapitalismens så kallade ”fredliga samexistens”.
En självständig nationell politik i Mellanöstern är en ren illusion idag: den israeliska borgarklassen följer USA, Palestina är beroende av arabländerna och de är i sin tur beroende av USA. Historia lär att Palestinas önskan att bli en självständig stat är en självmordsönskan. Om det sker genom avtal mellan makter blir det ett avväpnat territorium utan ekonomi eller suveränitet. Om Israel ”tillåter” det, så blir det ett enda koncentrationsläger. Den ”palestinska frågan” har ingen lösning om den inte ryms inom ett perspektiv av en revolution som är proletär, inte nationalistisk. Vi väljer inte sida i kapitalets dispyter. Vi är inte emot USA-imperialismen, vi är emot Imperialismen!
Trots detta vägrar kommunismen att dö. Allt svek, förnek, förfalskande och moderniserande rinner av oss lika snabbt som en nyprintad pamflett glider ner papperskorgen vid Max-Medis.
Så länge arbete och kapital har åtskilda ekonomiska intressen, så länge det knegas och det ägs; kort sagt: så länge kampen sker; då finns kommunismen som den verkliga utveckling som upphäver det nuvarande tillståndet. Vi är inte bara en reaktion på brutaliteten, vi är det liv som kommer att överleva döden. Valet är inte ”Socialism eller Barbari”, för vi kommer alltid att återuppstå, hur många gånger kapitalismen än krossar oss. Vi kan aldrig förlora, vi är den obevekliga historiska rörelsen som går bortom varje förlust.
Antalet som både kallar sig kommunister och verkar för kommunismen är minimal idag. Det finns dock individer som bidrar även fast de inte vet om det, de som bidrar till att revolutionera samhället stöder kommunismen. Dessa individer arbetar för oss.
Framåt Barbarer 