Strejken som verktyg är inte bara dött sen innan, det är nu även förbjudet. Ändå väljer Hamnarbetarna djärvt att lyfta verktyget för att vinna ett nederlag1. Oavsett hur väl strejken påtrycker arbetsköparen kommer det nya avtalet omöjligen kunna drivas längre än vad arbetsköparen vill. Arbetaren vinner åter ett nytt nederlag, för om ett nytt “bra” kollektivavtal skrivs under befästs de korporativa principer som leder till att det idag är olagligt att strejka för andra orsaker än att förhandla om kollektivavtal.
I likhet med Landsorganisationens permanenta strejk gentemot Tesla (idag, den 13 maj har den varat i 574 dagar) kan denna strejk, likt alla andra strejker inom den korporatistiska Svenska Modellens ramar aldrig leda oss utanför dessa ramar. På samma sätt som IF-Metalls Teslastrejk måste tolkas som en symbolisk handling för att upprätthålla sin sida i tvåpartssystemets Status Quo, måste vi se Hamnarbetarnas verksamhet i denna strejk som en inom-kapitalistisk handling, utan något verkligt politiskt anspråk. Varför Hamnarbetarna inte har politiska anspråk är för att de 1) juridiskt inte får, och 2) för att de med de nuvarande krafterna inte kan rucka upp en genuin stridighet, vilket då yttrar sig i en acceptans av det juridiska. Tesen om fackens korporatism i den imperialistiska tidsåldern befästs i detta.
Ett exempel från teslastrejken i hur de faktiska klasskrafterna ser ut idag är att arbetarna på plats i Tesla verkstäder har varit strejkskygga, med ett magert strejkdeltagande av runt 30% av den totala arbetskåren på Tesla. Detta samtidigt som Landsorganisationen centralt har drivit på strejken obevekligt. Proletariatet på Tesla är inte idioter så som denna 30%-statistik presenterats hittills, utan snarare är apatin gentemot arbetstagarföreningar överlag allt vanligare bland Sveriges arbetare. Arbetaren kan med öppna ögon och även utan skärpan av marxistisk doktrin klart se att fackförbunden inte fungerar så som de presenteras av det socialdemokratiska etablissemanget, de är inte kamporganisationer, inte ens för snäva ekonomiska krav.
Nedan är en graf över deltagande i Svenska fackföreningar under de senaste 30 åren.2
Det är inte ett fall i rusande fart, men det är en tendens till fall. Däremot är skillnaden mellan åttiotalets 85-procentiga fackanslutning tydlig.
Socialdemokratin undergräver ständigt sina uttalade mål till förmån för att upprätthålla den kapitalistiska produktionsordningen. Socialdemokraterna kommer aldrig att ge efter i denna fråga, och det är därför proletariatet sakta men säkert blir mindre och mindre intresserade av att delta i deras kastrerade fackföreningar. Den socialdemokratiska förhandlingsprocessen är den snävaste i samhället, utformad för att vinna små vinster på kort sikt, stegvisa vinster för att vinna fler stegvisa vinster senare, bara för att förlora dem senare och vinna tillbaka dem igen. Det här spelet kan fortsätta i all oändlighet, trots SAP:s försök att stoppa det. Poängen är att vara både herde och slaktare. Det är därför socialdemokraterna talar om att lösa de problem som de själva har skapat. Det var socialdemokraterna som avreglerade kreditmarknaden, sänkte marginalskatterna, och det var socialdemokraterna och deras fackföreningar som godkände slakten av arbetslagstiftningen. Moderaterna har gjort likaledes, de är två sidor av samma borgerliga stat.
Det är som motståndare till reformismen som vi framför tesen att ”ibland segrar arbetarna, men bara för en tid”. Det verkliga resultatet av deras kamp är alltså inte omedelbar framgång eller alltid ”bra avtal”, utan att ”den verkliga frukten av deras kamp ligger inte i det omedelbara resultatet, utan i den ständigt växande föreningen av arbetare”. Men, som nämndes tidigare, är inte denna ständigt växande förening av arbetare ett mål för de korporativa föreningarna. Deras mål och explicita syfte är att föreviga arbetarklassens slaveri. Detta gäller Hamnarbetarförbundet och LO. Oavsett vad en syndikalist må säga är deras praktik oförenlig med denna växande förening av arbetare idag. Kampen för kollektivavtal är en kamp för att få stifta en allians med borgarklassen.
“Det är ingen tillfällighet att fascismens korporativa fackliga framtid tog form under den omedelbara efterkrigstiden, samtidigt som de traditionella arbetarorganisationernas högkvarter attackerades. Det är inte heller någon tillfällighet att ett hat mot den borgarklass som inte deltar direkt i produktionen spred sig i hela den fascistiska rörelsen. Detta hat fick en teoretisk värdighet eftersom den frånvarande kapitalisten uteslöt sig själv från äktenskapet mellan kapital och arbete. Kort sagt, han blev en parasit. I det fascistiska programmet måste denna typ av borgarklass avlägsnas från arenan, exproprieras.3” Detta är den verkliga grunden till LO:s korståg mot Elon Musk; han vägrar att spela det korporatistiska spelet med dem.
Förändringen av Fackförbund från verkliga motpoler till Kapitalägaren är långt förlorade, de har genom kollektivavtalets smitta förvandlades till organisationer av kapitalistisk medbestämmande. Strejkerna som delmål i det större målet om social omvandling blir fråntaget fackföreningen och den lämnas med sin kamp för kollektivavtalet. I synnerhet blir Medbestämmandelagens omskrivning år 2019 intressant. Strejken blev i praktiken olaglig. Det är i detta ljus av en olagligförklarad politisk strejk som vi bör se fackföreningarnas handlande, innehållet av den nya lagen var redan i effekt innan dess formalisering som lag: ingen vidtog politiska strejker innan den och ingen kommer så göra efter den. LO och Svenskt Näringsliv hade redan kommit fram till sina egna spelregler, där denna sortens aktion varit förbjuden sedan 1938. Det är i detta anseende vi bör se Hamnarbetarnas nya strejk, som ett sökande att delta i detsamma korporativa spel som socialdemokraterna spelat sen Saltsjöbadsavtalet 1938.
Vi bör dock inte överge kampen om arbetarna som är fackligt organiserade, men vi bör heller inte skapa våra egna fackförbund i ett försök att återfå den förlorade tiden då fackföreningarna hade stomme, viljan styr inte historien istället är det sociala krafter som styr historien. Denna strejk är faktiskt en vädjan om en facklig enhetsfront, så mycket så att Hamnarbetarna sträckt ut kardan till fackföreningen Ledarna, som organiserar småborgerliga chefer. Ett interklassigt samarbete bör inte förvåna någon, det har varit den reformistiska taktiken sen Marx tid. 1850 skrev Marx: “Medan de demokratiska småborgarna vill få slut på revolutionen så snabbt som möjligt och på sin höjd uppnå de mål som redan nämnts [inskränkande av viss arvsrätt, bättre löner och arbetsvillkor], är det vårt intresse och vår uppgift att göra revolutionen permanent tills alla mer eller mindre besuttna klasser har drivits bort från sina härskande positioner, tills proletariatet har erövrat statsmakten och tills proletärernas sammanslutning har kommit så långt, inte bara i ett land utan i alla världens ledande länder, att konkurrensen mellan proletärerna i dessa länder upphör och åtminstone de avgörande produktionskrafterna koncentreras i arbetarnas händer. Vår strävan kan inte bara vara att modifiera den privata äganderätten, utan att avskaffa den.4”
Det lilla facket, precis som det stora facket, spelar samma roll i korporatismen. Den ena handen vet precis vad det är som den andra gör, för de sitter i samma båt.
- https://hamn.nu/hamnarbetarforbundet-varslar-om-strejk/ ↩︎
- https://www.lo.se/start/lo_fakta/facklig_anslutning_2023#:~:text=Den%20fackliga%20anslutningen%20bland%20arbetare,l%C3%A4gsta%20niv%C3%A5n%20sedan%20andra%20v%C3%A4rldskriget.
↩︎ - https://www.quinterna.org/pubblicazioni/rivista/42/socializzazione_fascista_comunismo1.htm
↩︎ - https://www.marxists.org/archive/marx/works/1847/communist-league/1850-ad1.htm ↩︎