Denna artikel är del av publikationen Barbaren #1 – Juni 2025
Vad menar vi med att kommunismen är död? Finns det inte diverse grupperingar runt om världen som på det stora hela delar våra föreställningar om världen?
Detta kommer vi beröra framöver också, men kommunismen är för oss inte en världsåskådning eller en grupp principer som människor håller hårt om; istället är kommunismen för oss en doktrin, en lära, det vill säga interaktionen mellan materia i världen, det mänskliga sinnet i grupp och sedan åter i världen som en materiell kraft. Karl Marx skrev en gång att “Kommunismen är den verkliga utvecklingen som upphäver det nuvarande tillståndet” och vi instämmer till fullo att Kommunismen är den utvecklingen. Det skall dock anmärkas att ordet utveckling här beskriver en rörelse av människor som kollektivt subjekt som tillsammans utför särskilda handlingar som revolutionerar den samhälleliga formen. Denna samhällsformsomställning är inte så mycket en revolution av organisatoriska former, eller hur saker fungerar rent formellt, utan en fråga om innehåll. Det handlar om att ersätta kapitalistiska sociala relationer med kommunistiska sociala relationer. Det handlar om att där det idag finns utbyte, abstraktioner och utsugning ska det vara distribution (var och en efter behov), konkretisering (att knyta an till den särskilda formen istället för det allmänna) och monopol (var och en efter förmåga / avskaffandet av mervärdesextraktion).
Vi menar att den verkliga sammansättningen människor som senast verkade för dessa mål, medvetet eller omedvetet inte är död, även om personerna fysiskt är döda. Istället är vår tes att denna tendens inte kan utrotas utan att klasskampen som sådant utrotas. Vi menar med att Kommunismens död är en död av den ena halvan av den kommunistiska aktualiseringsplanen, det formella partiet. Vi menar att de organisationer som säger sig vara reinkarnationer av det formella partiet, vare sig om de säger sig leva i direkt arv, teoretiskt arv, eller i direkt kontinuitet med det formella partiet som en gång fanns, vill vi påpeka att ingen av dessa organisationer fungerar som det formella partiet idag. Vi har inställningen att alla de grupper som föddes ur Il Programma / Battaglia Comunista fastnade i III:e Internationalism. För samtliga har det att göra med den interna verksamheten av organisationen, och det är där vår kritik riktas. Trots de antiformistiska deklarationerna är partiaktiviteten reducerad till proklamationism; produktionen av texter är inte en kollektiv produkt av en enda social hjärna, utan individuella yttringar under en parti-logotyp, men härstädes finner vi inget faktiskt parti till sitt innehåll. Reproduktionen av partiets kadaver, genom elektriska stötar, skapar inget parti till sitt innehåll och verksamhet. Precis som att endast grodas kropp rycker av elektriciteten, utan att ha det minsta liv, finner vi endast skeendet och formen av ett Parti här. Om det går som en groda, låter som en groda, då verkar det som en groda; men när du ser marionettspelarens koppartrådar, då hade du inte sagt att det är en groda, utan att det var en groda. Det är i detta som deras föreställningar om historisk kontinuitet faller, för om det inte går att uppvisa en intern praktik som förverkligar den sociala hjärnan i dess teoretiska produktion förnekas den verkliga åtskillnaden mellan det historiska och formella partiet. Det som återstår utan kommunismens kollektiva arbetsprocess är byråkratisk mystifikation, inte någon som helst alls organiskt centraliserad kamp.
Vi menar att Framåt Barbarer! Är en grupp av Pinocchio-kommunister, vi menar inte att vi är den sociala hjärnan, men vi vill gärna bli.
Alternativt: Som Twiggy Pop sjunger åt Doktor Kosmos; “Är du homo eller bi? Jag svarar, fast jag knappt vågar: Nej, men jag vill bli.”
Framåt Barbarer 