Denna artikel är del av publikationen Barbaren #1 – Juni 2025
Krigen rasar i många hörn av världen. Arbetare uppmanas att ta sida med det ena eller andra landet. Men som Marx skrev 1848: “Arbetaren har inget fädernesland”. Det är lika sant idag, men varför?
Varför arbetarrörelse inte bör knyta sig till en nationell kamp, oavsett om det gäller ”befrielse” eller ”försvar”, är för att det idag, 2025, är ett direkt svek mot proletariatets oberoende klassposition. Nationell befrielsekamp grundar sig för marxister i idén om att ett förkapitalistiskt produktionssätt står iväg för proletariatet att genomföra sin revolution. Alltså, idén är att proletariatet som ung och till antalet liten klass, till exempel runt sekelskiftet i Ryssland, måste alliera sig och kompromissa med de till antalet större klasserna. En allians med antingen småborgarklassen eller fattigbönderna för att genomföra en demokratisk revolution. Detta begrepp “demokratisk revolution” betyder varken socialism eller proletariatets diktatur, Vladimir Lenin talade redan om en andra revolutionens nödvändighet, vilket senare teoretiker i den stalinistiska och maoistiska skolan tolkat som någonting allmängiltigt. Lenins idé var specifik till den situation som fanns i Ryssland, där det fanns hopp om att den internationella revolutionen skulle rädda dem, medan ingen sådan situation där en internationell revolution var nära förestående. Dessa allianser är inte bara en omöjlighet idag, men även helt onödiga. Proletariatet utgör redan en majoritet av befolkningen (även i mellanöstern finns det knappt fattigbönder) och behöver därför inte detta stöd från andra klasser. Ropen om demokratisk revolution för landreform och för att underlätta för kapitalismen är inte sammanhängande: i vilket land är produktivkrafterna inte befriade från adelsmännens regler? Därför är antikoloniala processer inte revolutionära, en ny borgerlig stat behövs helt enkelt inte, en sådan revolutions funktion är att befria det nya kapitalistiska produktionssättet, men kapitalismen är redan ett faktum i de ockuperade områdena idag. En revolution i dessa områden måste vara internationell, mot kapitalet som sådant (inte bara imperiskt monopolkapital), mot den borgerliga staten och mot rasismen.
Kapitalismen orsakar folkmorden, det är ett oundvikligt faktum av produktionssättet. För så länge varor produceras för att säljas och inte för att möta människors behov, kommer alltid kapitalet tvingas öka produktionen så långt att den inte kan sälja nya varor utan att förstöra de gamla. För om man producerar för mycket, går priset ner och folk slutar köpa, då måste man sänka lönerna och de sänkta lönerna innebär att arbetare kan köpa ännu mindre varor, on repeat. Vi har sett hur kapitalismen har dömt miljontals människor till döden genom att, under lågkonjunktur, utestänga dem från produktionen. Vi har sett hur kapitalismen massakrerade arbetare på ett sådant sätt att den vann så mycket profit ur dem som möjligt. För att utnyttja levande arbetskraft måste kapitalet förstöra död arbetskraft som fortfarande är användbar. Kapitalismen älskar att suga varmt ungt blod och dödar därför lik.
För att motverka krisen som leder till förstörelsen av dött arbete så söker kapitalet nya marknader och billigare arbetskraft, vilket driver Stater till konflikt. Först genom upprustning, sen genom handelskonflikter, sen genom krig (eller genom regelrätta folkmord). Detta är inte ett politiskt val utan ett ekonomiskt tvång. Politiska åtgärder som inte avskaffar utbytet kan bara fördröja det oundvikliga. Nedskärningar, militär upprustning, handelskonflikter, sen småskaliga proxykrig används som konstgjord andning, men krisen försvinner inte, den skjuts bara upp. Tillslut täpps dessa utvägar till och det återstår bara krig och folkmord; varorna och fabrikerna måste sprängas i bitar, så att kapitalisten som vinner kriget får tjäna vinst på återuppbyggnaden. USA med Marshallplanen och Ryssland i öst. Det handlar inte alltid om att erövra mark, ibland handlar det om att mörda arbetare och spränga fabriker. För ett exempel: de som mördades i förintelsens ugnar utgjorde 12 miljoner människor, lågt räknat, vilket är cirka 10% av vad som var tyskland-österrikes totala befolkningsmängd (runt 90 miljoner) innan kriget; Gaza har 2 miljoner invånare och Israel drygt 10 miljoner… gör matten.
Vi står inför ett 4:e världskrig, men maktspelen är redan här, krigen är redan här, folkmorden är redan här. Det som brister är det uppträdande vi är vana vid från skolböckerna, det är detta uppträdande och sken som inte låter oss nämna det så kallade kalla kriget för ett riktigt krig. Fastän detta krig tog kål på 40 miljoner, och hade en serie mycket heta konflikter, Korea 1949-53, Vietnam 1955-1975, med flera. Den mycket kända krigsteoretikern Sun Tzu skriver att då asymmetri härskar inget krig, istället skrämmer motståndaren med sin makt. “Jag har atombomb, inte du, därför bör du lyssna”. I Palestina härskar dock en sorts symmetri, annars hade bomberna inte fallit alls. Symmetrin låter som följande: Det är ett krig Palestinierna vinner genom att inte utrotas och Israel endast kan vinna genom att skapa asymmetri, i detta fall endast genom att utrota palestinierna.
Detta är varför den ”palestinska frågan” inte har någon lösning, om den inte ryms inom ett perspektiv av en revolution som är proletär, inte nationalistisk. En sådan kamp sker inte idag, av många skäl som vi redan nämnt. Kampen är inte ens ledd av ett arbetarklassens parti idag, för det hade helt enkelt inte varit möjligt; ett sådant parti hade helt enkelt blivit slaktat som grisar i mellanöstern. Av fiender utifrån men även inifrån.
Det går inte att ta disken när ingen lagat mat. Det går inte att städa en lägenhet som ingen skitat ner. Det går inte att bygga en revolution utan ett parti, och det går inte att bygga ett parti utan en klass i politisk mening.
Världskriget har redan börjat, men med andra medel. Däremot skall det sägas att Kriget i Ukraina utkämpas med samma metoder som 2:a världskriget. Det är ett krig där människor blir marionetter och robotar, precis som de blir i fabrikerna. Proletären i en krigszon är en kropp som väntar på att förbrukas och dö, antingen direkt på arbetsplatsen och slagfältet, eller i förtid på grund av stressen, pressen, carcinogener i maten och så vidare. För när krigen verkligen avgörande, när de hotar själva ordningen mellan stater, räcker det inte med maskinerna själva. Högteknologiska specialstyrkor och proffsmilitärer kan utmärka sig i begränsade precisionsoperationer där fienden antas vara tekniskt underlägsen. Det är dock en annan sak i varaktiga krig, som i Gaza där en motståndare vägrar att vifta vit flagg. I sådana krig återvänder massmobiliseringen och därmed massdöd, massmord och andra fasor med full kraft. Ukraina är idag också en brutal påminnelse (400 000 döda och mer än 2 miljoner varaktigt skadade) om att alla framsteg inom automatisering, drönare och supervapen fortfarande inte stävjar utmattningskrigens behov av den levande kroppens död. Även i de mest automatiserade militärerna finns det en brytpunkt där tekniken inte längre kompenserar för det rena antalet. När territorium måste ockuperas och hållas, när långvarig krigföring utmattar proffsmilitärerna då har Staten inget annat val än att återgå till den gamla metoden: att mobilisera och beväpna massor av människor så de kan dö för kapitalets intressen. Den moderna krigföringen lider mer än tidigare krigföring av en grundläggande motsättning mellan de stridande förbandens förstörelsekraft och omöjligheten att förflytta och stödja de miljontals människor i vapen som är nödvändiga för att föra själva kriget till ett konkret resultat. Detta är för oss dock inget vi är rädda för, för det är den motsägelse som den kommunistiska revolutionen kan förlita sig på och kanske den mest gynnsamma positionen. Detta eftersom ingenting kan vara mer gynnsamt för revolutionen än miljontals beväpnade proletärer.
Det enda sättet att stoppa krigen och folkmorden permanent är om arbetarklassen återfinner sin revolutionära drivkraft och störtar kapitalet. En kamp för socialism och för överlevnad, på internationalistisk grund. Det hade varit positivt om det fanns en rörelse som agerade mot detta i förväg, men detta verkar inte vara på tapeten.
Däremot finns det människor i Palestina, Syrien och så vidare som för en eller annan anledning slåss (under flaggor de kanske inte tycker särskilt mycket om) mot den starkaste imperialmakten, Amerika. Även fast att araber vid Medelhavet modigt kastar sig själva rakt in i skärselden varje dag, så är det proletärerna i Amerika och Kina som är avgörande. De är mest avgörande trots sina enorma brister då de är de enda som har förmågan att leda revolutionen till sin fullständiga seger. Emellertid finns det ingen anledning att klandra varken amerikanerna eller palestinierna för deras oförmåga att ställa sig bakom ett revolutionärt proletärt klassparti som inte finns. Speciellt i arabernas fall då vi lever i en tid då de även under ett sådant parti inte hade kunnat utföra revolutionen. Därför bör vi framhålla tesen att “En fullständig och slutgiltig seger på världsnivå kan inte uppnås enbart i Ryssland; den kan endast uppnås när proletariatet segrar i åtminstone alla de avancerade länderna, eller i alla fall i några av de största av de avancerade länderna”1 – Dessa avancerade länder är Kina, USA och möjligen Europa som helhet idag.
När vi säger det inte är lönsamt att klandra västerlänningar och kineser för att det inte finns ett klassparti menar vi att ett parti i Karl Marx mening inte kan byggas av ren viljekraft; kommunister tror inte på den liberala idén om att historien slag sker på idéernas fria marknad. Istället säger vi att det är dags för internationalister att samtala och klargöra formuleringarna om de nationella och militära frågorna. Istället för att avsluta med stora slagord som “inget krig förutom klasskrig” när vi inte har någon att säga eller någon som lyssnar, bjuder vi in er till att samtala med oss.
Framåt Barbarer 